Det är en helt annan livsstil att bo i stan alltså. Jag vet inte riktigt. Jag tycker om den, eller har snarare ingenting emot den, men jag saknar hästarna och gården som jag älskar. När man hålls borta från det livet längre perioder och bara får följa vad som händer över nätet kan jag komma på mig själv med att bli uppriktigt förbannat jälva svartsjuk, rent ut sagt. Men det är väl nyttigt det också, att få inse vad som betyder något för en. Jag har ju varit lite bortskämd så, med att alltid ha hästarna precis utanför dörren, och jag har väl insett att man tagit det lite för givet. Som de säger, man saknar inte kon förren båset är tomt. Det ligger lite i det, faktiskt.

Här i Norrköping sysselsätter vi oss bäst vi kan systra mi och jag efter jobbdagarna, de dagar jag inte somnar så fort jag landar i soffan... Det finns dock inte så fasligt mycket att göra efter kl.19 så vi motionerar, ränner i affärer eller slöglor på filmer för jämnan. Wie.
Igår regnade det på oss när vi powerwalkade fram och tillbaka till Ingelsta, när Lisa kommit hem, för att fråga vart de gjort av ett nagellack jag köpt hos dem tidigare under dagen. Det stod med på kvittot, men fanns inte i påsen. Regnet bekymrade inte oss nåt särskillt dock utan vi hoppade runt i vattenpölarna (vi var ju ändå redan blöta) och flinade åt storstadsfolket som stod och tryckte i busskurerna längst vägen... ;) 
   

Pratade en sväng med mor och far på Skype igår kväll, och stackars Mio sprang runt och gnydde och letade efter oss. Hon hörde oss ju, men fart fanken hade vi gömt oss?! Sötnosan :')

 
"Vad i hela friden gör ni där inne i burken?!" ;)
 

I lördags var vi bjudna på poolparty hos kollegan Petra som fyllde år i söndags. Bjöds på mumsig fruktsallad och annat gotte innan Lisa och jag tog en tidig kväll. Vi har inga badkläder i Norrköping upptäckte vi, vi skulle båda jobba dagen därpå samt att min ena visdomstand jävlas med mig. Trots att jag äter vad värktabletter jag får så känns det ändå som att vänstra halvan av ansiktet vore stort som en basketboll och jag känner mig smått överkörd. Så vi begav oss hemåt redan vid 20snåret, tråkmånsarna Lindström, men det var roligt så länge det varade! :)
 

Nationaldagen firades med buller och brak på Kolmården. Jag gick det korta passet i Gästinfon och hann således gå upp till Marine World lagom tills firandet drog igång. Lyssnade på Amy Diamond som underhöll, vilken liten begåvning hon är alltså, och sjöng nationalsången som sig bör med henne, Kapten Sjösjuk och Bamse.

      
Köpte mig sedan en dyr glass, B&J's Peanut Butter Cup, och satte mig för att vänta på insläppet till Life. Fin avslutning på en arbetsdag må jag säga... ;) 


Jag har även hunnit med att bearbeta mina fobier mellan varven på jobbet genom att besöka Tropicariet. Ska jag erkänna att jag först frös till en staty vid första anblick, sedan halvrusade förbi för att värma upp med några något mindra ormar för att sedan gå tillbaka och tvinga mig till att ta en bild där huvudet faktiskt syntes på denna enorma kanelbulle? Jag har den största respekt för ormar. *ryser bara vid tanken*
 
Hajar är mer okej, de finns bara på film i min värld... Så jag antar att jag inbillade mig själv att det var en bioduk jag tittade på och inte en stor vattentank... ;)
 

Med de här varelserna trivs jag desto bättre!
       
Spenderade en hel eftermiddag efter jobbet i lagunen, medans jag väntade på Lisa som slutade senare än jag.
Det är häftigt hur mycket glädje djuren skänker. En grupp unga tjejer stod och försökte få fina bilder genom glaset och en av delfinerna börjar visa intresse för dem. Lekte nästan vad vi skulle kalla "tittut" med dom, för att sedan överraska dem med att skvätta vatten på dem över kanten. Skratten är ovärderliga. 
En kvinna med en väldigt liten bäbis i famnen traskade fram och tillbaka längst med glasrutorna, när rätt som det är en av fjolårskalvarna börjar simma jämte dem. Fram och tillbaka. Kvinnan kunde inte sluta le.
Mycket får man se på en vandring i parken. Kolmården kommer nog alltid ha en speciell plats i mitt och många andras hjärtan. Det är nästan så jag skulle vilja påstå att det borde vara en männsklig rättighet att få sommarjobba i denna fantastiska park som brinner så för sina djur. Men det vore förstås en liten omöjlighet, så jag skattar mig evigt tacksam att jag är en av dem som får denna ynnest. Och jag är så otroligt glad över att jag får dela upplevelsen med Lisa i år. Man förstår inte känslan man känner för parken innan man själv jobbat där. Alla dessa fantastiskt engagerade och passionerade människor man möter, i deras kamp för djuren. Jag skulle kunna skriva om det här hela dagen. Kolmården är så mycket mer än bara en djurpark i högen av djurparker. Läs här: http://www.stiftelsenkolmarden.se/

Förra helgen var jag hemma en sväng för att fira två av mina svågrar. Pontus hämtade mig på fredagen och körde mig raka vägen till Degerö. Vi stannade till ett par minuter på ett stället där utsikten är så vacker, på en genväg mellan byarna hemmavid, och solnedgången var bara helt fantastisk den kvällen. Det är vid sånna tillfällen man svär över sin urusla mobilkamera.
  
Så fick jag njuta av hästarna och fölen hela morgonen på lördagen :)

   
   
Och hann med ett jobbpass med Stella på förmiddagen...
 
...samtidigt som Kim jobbade Dís. :)
 
Har jag berättat för er här ute att Kim köpt Miska förresten? :)
 
När Kim åkt för dagen kom Jennie och Liv förbi...
 
...med en tös som jag lovat leda runt lite på Fjarki.
     
Hon visade sig vara en liten naturbegåvning min namne :) Och så avslutade vi med fika och bus. Så mycket kärlek <3
 
Därefter bar det av till Kalmar med Pontus för en snabbrunda på IKEA, sedan handlade vi i Nybro på vägen hem för att ställa oss och baka en tårta innan läggdax. Söndagen firade vi Patrik och Erik som sagt, med frågesport, smörgåstårta och tårtor. Och på kvällskvisten undersökte vi ett eventuellt framtida äventyr med hela svärfamiljen i släp. Ni kan ju hålla tummarna i förebyggande syfte... ;)

Och vitt jag förstått har livet gått sin gilla gång även den senaste veckan, precis som vanligt.
Viddi visar upp sig...
   
...och har blivit bästis med Miska som bara växer och växer...
         

Det vilas i solen... Dessa båda åker troligen till nytt hem i början av juli...
 
Kim ränner i stallet och tränar flitigt på med Fjark....
   
...medans pappa fixar och donar i vanlig ordning.
 
Inga konstigheter. 
Skönt det i och för sig. Så slipper vi sitta här upp och oroa oss över något. Lite surt känns det dock varje gång det slår mig att jag inte kommer komma hem något mer i juni. Nästa gång jag träffar mamma är när mamma och Kim kommer upp för att gå på SM med mig 6-7 juli. När jag träffar far min näst är upp till chefen och julischemat. Och sambon träffar jag först på söndag nästa vecka när han och svärmor med respektive kommer upp för att gå i parken med mig och ta med sig bilen hem. Hej muntergök.

Och så avslutar vi det här inlägget med en varning till alla killar där ute som dejtar hästtjejer. Tänk er noga för med ordvalen. Så här ser hästtjejens svar till killens "vill gå ut och äta skräpmat med dig"-önskning ut när hon har föl att vaka över... ;) Skräpmat utomhus - wish granted! ;)
 

/Alexandra