Våra medryttare blir alltid så väldokumenterade. Men det är bra, lättare att gå bakåt i träningen då. Det finns de som hänger upp sig på att vår familj alltid fotar så flitigt, finns alltid en kamera till hands, men vi får väl kalla det för en arbetsskada... ;)

Kims och Fjarkis träningsuppdatering. Här är Fjarki bettslad men rids utan inverkan i bettet. Tyglarna är knäppta i tränset som ni ser, den mildaste inverkan du kan ha med Micklem tränsen. Denna fd tävlingshäst med motor och vilja för tre rids från sätet, inte med styrkekraft.
Fjarki har någon gammal skräck i sig som gör att han inte vill att man pillar för nära hans öron. Detta har blivit mycket bättre sedan han först kom till oss (nu möter han träns och grimma istället för att slänga sig i väggen) men det blir lite för mycket för honom med pannband. Därför har detta plockats bort vilket gör att nackstycket kanar bakåt och vi klurar nu på en lämplig lösning till problemet. Någon som har något bra tips? :)

Kim och Dís i rundkorallen
   

Jag tycker hon är så vacker, vår Árdís från Degerö.

Join up

Här rids Fjarki bettlöst med Micklems mildaste alternativ. Kim - YOU ROCK. 

Max utmanar ödet, eller utnyttjar det faktum att jag inte är hemma, och tuggar på mina kära silverbuskar... Kan nästan undra om han försöker trigga mig så pass att jag måste komma hem för att läxa upp honom lite. Man rör inte mina silverbuskar! Inte ens pappa, som till och med kör över syrenerna med gräsklipparen om ingen hindrar honom, rör dem. Och DET vill inte säga lite det... ;)

Uttrycket "som katt och hund", vem kom på det egentligen?

Mio och Ossian

Stadslivet har inte mer att bjuda på än vanligt. Jag har dock betydligt mer tid till att måla naglarna, det kan man väl se som ett plus i kanten. Senast körde jag på en guldig glittermanikyr. Roligt som omväxling mot den vanliga franska manikyren jag kör med som standard. Jag må vara partisk men tyckte det vart ganska bra. :)

Och på jobbet är det som vanligt, för i år. Min gräns är snart nådd. Vore det inte för gästernas tacksamhet och uppskattning så hade jag gått för länge sen. För att inte tala om de underbara kollegorna. Tänk att en människa kan sänka så många andra så snabbt med så lite. En mara är vad hon är. MARA!
Till och med min "välkommen-till-jobbet-choklad" tyckte att Viola och jag behövde muntras upp häromdagen... :P

Idag ska någon visst in i lägenheten vår för att på något sätt visst rensa någon annans avlopp längre ner i huset. Spännande. Så jag ska bege mig ut så snart jag fått i mig lite frukost. Ska (försöka) montera cykelsitsen, som jag köpte igår, på cykeln min och sedan cykla till affären för storhandling. Jag har lite smått tröttnat på att bara få med mig en kasse hem i cykelkorgen nämligen. Är inte så pepp på att cykla med en på var sida styret i stadstrafik, så jag löste problemet. Får väl tillägga att jag fick den till ett förbaskat bra pris, inget att tjura över!

Ikväll blir det fortsatt Wildfire-maraton. Minskar inte hemlängtan a bit, men de lugnar mig.

/Alexandra