Igår medverkade jag troligen för sista gången i Dädesjö kyrkas luciatåg. Kan hända att jag är lite melodramatisk, men jag blir så lack på alltihopa. Igår var vi fem stycken från ungdomskören som kunde delta i luciatåget, och blev vi tysta så var det plötsligt ingen som sjöng. Småbarnen som medverkade tog bara i ordentligt i sången i två låtar, de två som de var säkrast på. Under intågandet sjöng vi i kören mer eller mindre kanon med småbarnen då de hade mer bråttom än pianot. I övrigt stod de och lekte med sina batteridrivna ljus, lekte med glittret, vinkade till nån de kände, närpå välte mickställen över oss bakom, you name it. Jag vet att barnen är en central del i firandet, men kan de inte då få lära sig att uppföra sig och se allvaret i att alla från 3:e klass och uppåt går med levande ljus och att lucia har SJU levande ljus på huvudet? Varje gång jag passerade stjärngossarna började de tramsa "det kommer eld!!" och en gång försökte de sig på en knuff. Skulle jag sätta eld på lilltjejen som stod på andra sidan av mig tänkte de sig? Jag blir så trött. Alternativet är ju att göra ett barnvänligt luciatåg i kyrkan så kan vi få slippa.

All attityd vi i kören fick sen gjorde inte saken bättre. När vi försökte tala om att vi blir osäkra, vill ha trygghet i notställ eller pärmar och ville veta om vi hördes bäst där vi stod (då vi var mickade även där, undra varför...) eller om det lät bättre när vi stod framme vid en av "läsa-vers"-mickarna, så suckas det och himlas med ögonen från vaktmästaren. Jag vet att vi har sjungt flera av dessa sånger i flera år, men det handlar om tre-fyra övningar á 45 minuter en gång om året som till stor del går åt till att tillrättavisa gapiga småbarn eller visa vilken sida vi är på, och nu när vi i ungdomskören blivit äldre så har vi jobb och plugg att sköta och har inte tid att sitta och öva körtexter och noter så ofta som man hade när man var yngre. Som sagt, jag blir så trött. Nästa år kan de få stå där med sin baktakt på trummorna och småbarnens solon som knappt hörs eller blir till rundgång då ingen lärt dom mickteknink. Så ska jag sitta där i bänkarna och bara le åt underverken.

Det finns en orsak till att jag inte kommer ihåg körens övningar på måndagar kl 18.30 så ofta längre och det är att det inte är roligt längre. Det finns inga mål, det finns ingen utmaning, ingen utveckling och vi har ingenting att säga till om i vad vi vill göra eller inte.. Bara samma gamla sörja som ska läras in på 15 minuter, fräschas upp en halvtimme innan det väl gäller och så står vi där sen och gör ett halvtaskigt framträde. 

Min gissning ligger på att det var ungefär samma orsak till att det var så dåligt med folk i kyrkan under lucia igår. Det är helt enkelt inget som drar med Dädesjö längre, småbarnens föräldrar utgjorde 75% av publiken.

Alla tjejerna i kören har talang, vi kan det här och vi vill utvecklas. Sen förstår jag att tiden inte finns, vår körledare och kantor har väl mer eller mindre sprungit in i väggen av alla krav som läggs på henne utan att hon får tiden till det. Men ska det vara kan det väl lika gärna vara ordentligt?

En annan sak jag reflekterade över igår var stressen i vårt framträde. Jag hamnade jämte Agnes (nummer två från vänster på bilden nedan) som under dagen igår hunnit gå 12 luciatåg inne i Växjö innan hon hastade vidare till oss. Hon SJÖNG faktiskt låtarna, hon tog pauserna, hon hade inlevelse, hon hade närvaro. Vi andra tävlade om att komma först i mål, även om vi var chanslösa mot pianot som alltid vann över oss.

Hur många läser fortfarande? ;) Högst ointressant läsning, men min blogg - min dagbok - jag skriver det som jag vill komma ihåg och läsa om när jag blickar tillbaka. Deal with it. 

Den älskade kören för två år sedan när vi skulle lussa för röda korset i byn. Då fanns glädjen. Några nyare bilder har jag ont om då jag och Lisa portat mamma och pappa, det är ändå inget att se och än mindre att höra.

Fv
Carro, Agnes, Stina, Lisa, jag, Tilli och Tessan.

Som avslutning på detta muntra inlägg vill jag ge all ära till Julia som var vår lucia igår. Hon var så nervös att tårarna rann längst hennes kinder tills dörrarna slogs upp till kyrkan, då samlade hon sig och stod där med hakan högt under hela eländet. Du gjorde ett strålande (hehe..) jobb Julia, och jag hoppas du får ur allt stearin ur håret. Tack till dig.

Här gjorde vaktmästaren ännu ett strålande bidrag förresten. Han öppnade dörrarna hela vägen ut ur kyrkan när vi tågade ut, varpå Lucia följde efter honom hela vägen ut i blåsten med SJU LEVANDE LJUS PÅ HUVUDET och LÅNGT HÅR (utan skor) och hela tåget följde således henne (även dom utan skor) och så vände han och gick in igen. Lisa fann sig först och sprang ut efter Lucia med Agnes i släptåg och puttade undan upprymda småbarn för att blåsa ut Lucias ljus och få tillbaks henne in i kyrkan. Jag och Carro blev stående helt perplexa i vapenhuset och bara tittade på varandra som två idioter när alla tågade ut ur kyrkan i bara strumplästen.
Jag börjar seriöst undra vad som egentligen händer, var är engagemanget? Det känns som att vi numera bara gör saker för att få de gjort, för att det förväntas och för att någon helt enkelt måste...

Det hade ju varit just snyggt om vi avslutat Julias luciaframträde med att låta hennes hår ta eld ute i blåsten, fredagen den 13:e och allt..!

/Alexandra

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    /Alexandra

             Den 25 är det Aris tur   /Alexandra   ...

Åh, vad tiden går! Vädret har äntligen börjat stabilisera sig på plussidan, men det betyder också att mosquiton har fått börja jobba på högtryck och att vi ser fram emot promenader på betet flera gånger om dagen i jakt på de flughuvor Valdi roat sig ...

Bröderna V växer och frodas. Det är så roligt att följa deras utveckling, och se hur de växer in i sina egna personligheter och roller i flocken. Den 17/2 blir en stor dag i grabbarnas liv. Då blir det transportfärd för första gången, och det till hä...

Poff sa det, så var den över. Bara så där. Högsommaren kom utan förvarning i maj, och hösten med samma korta varsel första september. Mina squaschplantor tog frosten redan i aug, men de kämpar sig till ett andra liv nu när Brittsommaren hälsat på. Gu...