Det är inte så himla konstigt att folk blir deprimerade så här års, det blir ju mörkt redan innan kl 17.. Då är man väldigt tacksam över att det går att tända upp så mycket som det går här hemma, framförallt på foderbordet och i ligghallen. Lyset runt motionsslingan är inte heller helt fel :P

Stona får sitt kraftfoder. Fv: Dís, Stella, Gerpla och Lif.

Vi försöker njuta så mycket som möjligt av vår sista tid med de gamla gubbarna. Häromdagen red Kim och jag ut med dem, och mamma följde med till fots. Ordentligt med reflexer utifall vi skulle komma i kontakt med jaktlaget, men i regel ringer vi runt för att få reda på i vilket område de kommer befinna sig innan vi ger oss ut. Det uppskattade de gubbarna, att få komma ut och se sig om lite, men det är inte samma framåtanda och tåga i dem längre.. Men så är det ju bara, tyvärr..

Lilla Mio växer så det knakar, tomtedräkten som Lisa och jag köpte till henne i England har hon redan vuxit ur. Blir nog att jag får ta fram symaskinen och trixa lite med den för att den ska passa till jul.

Mio myser med oss i soffan

Hon är med allt mer ute också för att socialanpassa sig. Ett par gånger nu har hon sprungit med när vi ridit för att hon ska lära sig att hänga med och hålla avstånd och så där, det gör vi dock bara hemma på motionsslingan än så länge.

Ser ni den gula pricken en bit efter mamma och Fjarki? Mio har alltid reflextäcke på sig när hon är lös ute.

Puss på dig Fjarki!

Annars händer inte så mycket mer än det vanliga här på gården just nu. Kim är här och pysslar och donar, hästarna rids, tränas och vidareutbildas, och en planering inför nästa sommars projekt börjar ta form. Den planeringen är ganska lik årets, men vi prioriterar iaf om lite.. ;) Efter en liten läcka i stalltaket har vi börjat inse att vi nästa år MÅSTE ta tag i projektet "byta färdigt stalltaket", vilket jag jublar över. Tänk va fint det kommer bli med nytt tak, nya vindskivor och hängrännor. Ja tack, det vill vi ha!

Man skulle vart miljonär bara, så hade allt gått betydligt fortare och enklare. Frågan är väl om man hade varit så mycket lyckligare dock. "Lyckan är inte att vara framme, lyckan är att vara på väg." sägs det ju, och jag tror allt att det ligger lite i det.

/Alexandra