Jag har fått inse att inte alla förstår den kärlek man kan känna för ett djur, och än mindre kan de respektera och förstå någon annans kärlek till ett djur. Hur många gånger har jag inte fått lyssna till hur nära och kära fått höra, exempelvis, klasskamrater i småskolan (!) reta dem över att deras häst minsann ska bli hamburgare en dag! Kunskapsnivån är från stenålderna... Var finns empatin i dagens samhälle? I vilken ålder ska barnen få lära sig medmänsklighet och omtanke? Efter att de har lärt sig att ta roten ur pi? Jag menar bara att samhället är lite bakvänt... Ämnet spårade visst ur lite nu.

Med sin häst skapar man ett band som inte går att beskriva med något annat ord än kärlek. Vad ens häst utsätts för eller går igenom påverkar en rakt i hjärtat, det går inte att komma ifrån. Man känner för och med sin häst, sitt hjärta, sin bästa vän.

På min 6-årsdag fick jag en present som jag minns allra bäst. Det var 3x3 cm stort, en smyckesask. Inuti fanns bomull precis som väntat, men där ett smycke skulle legat låg ett kort på Blesi. Den häst jag vid denna tidpunkt haft i mitt liv under ett års tid som foderhäst. Nu var han min, min på riktigt! Detta var alltså 1996. 2007 var det dax att ta farväl. Jag skulle aldrig få se honom igen. Efter alla dessa år av ompyssling dag efter dag skulle jag aldrig få se honom igen. Vi tog bort mammas Donna samma dag, de hade varit ett team sedan 1981 med det är en historia i sig. Mamma och jag spenderade hela sista dagen i hagen med dessa två älskade hästar. Då ville man inte inse vad som skulle hända, man vägrade tänka tanken tills det var ett faktum. Även efter det. Än idag kan jag inte acceptera och förstå att Blesi inte finns mer. En sorg som är evig. Och ni kan, förhoppningsvis, tänka er va jag får kämpa för att hålla tillbaka gråten nu...

Här är två bilder på min lillasyster Lisa och Blesi:

1995  

1997, trav - barbacka! Lisa är här 5 år gammal...

Och så lite bilder på mig och Blesi förstås:

1995  

1997, hade bilden varit i bättre kvalite hade ni sett lyckan i den flickans ansikte...  

2007. Sista ridturen, stolt och framåtbjudande som alltid förr. 33år blev han. Han kunde blivit mer än så, men vi ville att han skulle få vandra vidare innan han skulle få problem med att hålla hull och tappa sin värdighet i hagen.

Jag och Blesi dagen innan det var dax att säga farväl... Känner ni kärleken?

Och nu strömmar tårarna.

/Alexandra