Igår var det avelsvisning i Vaggeryd. Efteråt var det avelsmöte. Jag vet dock inte om jag vill kalla det för möte, snarare information eller föreläsning. Jag kände inte att de som ställde frågor eller kom med synpunkter blev annat än idiotförklarade, eller också förstod inte ”höjdarna” vad de vanliga avlarna frågade eller vad de syftade på. Jag brydde mig inte om att komma med några inlägg just för att jag inte kände att de lyssnades på eller funderades över alls, utan bara talades ner och misstolkades.

Jag är helt övertygad om att detta med att släppa aveln fri inte kommer göra annat än ställa till det, big time. Det klagades på att för få ston kommer till bedömning i förhållande till hur många som föds varje år. Det kommer ju säkert bli bättre när det kommer finnas ännu fler…
Men varför visas det få ston då? Ja, det kan man ju fråga sig. Jag vet bara varför inte vi visat våra. Mamma lämnade för många år sedan ett sto i topp kondition till en tränare för träning i en månad, för att denne sedan skulle visa henne. På visningsdagen sitter tränaren upp i stallgången och rider rakt ut på banan framför domarna för bedömning. Ingen uppvärmning, ingenting. Han red sönder vårt sto.
Prata med vem du vill, alla har någon erfarenhet eller en bekant med erfarenhet av en häst som skickats på träning för att komma hem sönderriden. Fördärvad för all framtid.
Hur roligt är det när man utan problem redan då spenderat minst 80 000kr (betäckning, foder, träning, försäkring, vaccinationer, hovslagare mm) på individen? Din avkomma som så mycket tid, energi, planering och kärlek har lagts på. För vad?

Jag förstår inte varför det inte kan vara en öppnare kommunikation mellan uppfödare, ägare och tränare. Varför kan inte tränaren tala om för ägaren att det exempelvis inte ”klickar” mellan sig och dennes häst, istället för att envetet fortsätta och sedermera förstöra hästen? Alla människor funkar inte med alla hästar, så är det och så kommer alltid att vara. Men man behöver inte vara en sämre ryttare där av snarare, i min mening, en bättre sådan när man har den förmågan att känna när det inte fungerar.

Det finns inget som gör så ont i hjärtat som att se en häst som så totalt tappat förtroendet för allt vad människor heter. Framför allt inte när det är din häst, din häst som du inte känner igen, din häst som är förstörd. För alltid.

Jag tror inte alls på utskottets nya idéer och ändrade regler.
En synvinkel som kom upp igår var hur man som säljare på ett enkelt sätt ska kunna förklara för en mindre kunnig det speciella med hästen nu när det inte längre finns någon 1:a och 2:a klass längre. Att hästen är bedömd behöver ju inte betyda att hästen är bra, eller bättre än andra… Denna synvinkel hade dock väldigt många svårt att förstå, eller också var det ingen annan som hade pondus nog att utrycka sin åsikt i frågan. Som jag exempelvis. Jag kände inte att jag hängde med tillräckligt i hans statistik för att komma med ett inlägg. Jag tyckte statistiken var fyrkantig och saknade många betydelsefulla och intressanta aspekter. Jag kände i korta ordalag att avelsmötet blev lite diktaturliknande.  

Jag kände inte alls för att fortsätta med islandshästsavel under bilfärden hem igår. Som tur var kom jag hem till våra underbara hästar som fick mina tankar på rätt köl igen.

/Alexandra