För ett par dagar sedan fick jag bevittna ett underligt fenomen. Framför mig rider tre personer sina hästar efter att ha genomfört en uppvisning. Två av dessa personer rider med hänsyn till de andra på banan, fokuserar på sina hästar och ingen kan tro att dessa två inte ridit särskilt länge. Den tredje personen däremot, sitter på en före detta tävlingshäst som var värd massor innan en skada som nu inte markeras alls och har så inte gjort på över ett år. Denna tredje person har längre erfarenhet av hästar, har till och med tävlat tidigare. Denna person tycks nu ha glömmt bort allt den lärt sig och rider inte överhuvudtaget, utan låter hästen rusa omkring på banan helt ur form i grisepass och upprepar ständigt orden ”Lyssna på mig… lyssna på mig”. Man hör dennes instruktör stå och ropa till henne att samla hästen, ”halvhalt! Gör halvhalter!” Jag hör hur tonen i instruktörens röst blir mer och mer förbannad. Den tredje ryttaren tycks dock inte ta till sig vad instruktören säger utan fortsätter bara runt banan i ett hissnande tempo. Till sist släpper instruktören ut den minst rutinerade ryttaren från banan, och jag förstår att det måste vara för att denne ryttare sett väldigt spänd och obekväm ut nu en tid och mest stått stilla för att inte vara i vägen för den tredje ryttaren…

Så ställer jag mig frågan, vad sjutton var det som hände?
Varför skämma ut sig själv på det sättet? Kan tanken ha varit att ”Jag har längre erfarenhet än de andra ryttarna, jag tror inte ens att de har ökat tempot någon gång. Om jag rider riktigt fort måste de tro att jag är hur bra som helst!?” Och så bara ignorerat det faktum att hästen kunde gått sönder, skadan kunde gått upp, under tiden som ryttaren ”glänste” framför de övriga?

Chockad är det enda ordet jag kan använda för hur jag kände mig. Chockad och den lilla respekt som jag hade för den ryttaren försvann, tävlingsmeriter jo visst. Men sunt förnuft och känsla för hästen? Nix.

Grattis Lisa på 18-årsdagen!   

/Alexandra