Ni kanske har sett filmklippet på Carmen och Harras som jag vid ett tillfälle länkat till, om ni inte har sett det så kan ni se det här. Vi fick en fråga häromdagen om hur jättemycket träning som måste ligga bakom en sådan "uppvisning", men det är inte något som tränas fram att hästen vill vara med människan och vill följa den. Det handlar om att hästen under löslongering ska "skriva på ett kontrakt/avtal", som vi kallar det, och därmed acceptera människan som sin ledare och därmed vilja vara hos och med människan. Detta räknar vi tar i genonsnitt 30 minuter med en lågrangad häst utan dåliga erfarenheter och ca 4 timmar med en högrangad. Kom nu ihåg att alla hästar är olika och därmed kan man inte räkna med att det tar 30 minuter respektive 4 timmar beroende på vad ens egen häst har för rang, utan allt är individuellt och beror på hästarnas tidigare erfarenheter av människor. Det man siktar på med att få kontraktet påskrivet är harmoni med hästen, ett samarbete, ett team. Under löslongering talar man om för hästen att man kan hästens kroppsspråk, enkelt förklarat, och får på så sätt respekt och en kommunikationsförmåga med hästen som den kanske inte alla gånger räknat med att man skulle klara. På hästens språk kan man då alltså "hävda sig" som ledare utan att det behöver bli farligt för någon. Många tänker att de har harmoni med sin häst när den står och vilar huvudet på ens axel eller kliar sig mot en som om man vore ett träd, men då är det också vad hästen anser om dig som flockmedlem och som kliträd är man ingen ledare. Ledarskapet är A och O i hästhantering och enligt min mening så hade ridning inte haft så hög skadestatistik om ledarskap hade prioriterats före förmågan att sitta kvar på en häst som ska hoppa så höga hinder som möjligt. Jag har sagt förut att jag inte förespråkar ridskolor, och som ni då förstår så anser jag att de börjar i helt fel ände när de "utbildar" sina elever. Vi har haft många ridskoleryttare här som efter många år på ridskola inte kunnat sadla själva för att de har haft "förmånen" att rida efter en annan grupp... Gedigen utbilndning, jovars. Åter till löslongering och NH som är det vi tränar våra hästar efter. Det handlar inte om massvis med träning för att få ihop ett videoklipp som det med Carmen och Harras här ovan, utan den viljan hos hästen att följa sin ledare och vara med denne är något som kommer tillsammans med hästens underskrift på kontraktet vid löslongering. Det är beviset på harmonin i viljan i att vara med människan och följa denne i alla väder.
Här är en film på en tjej som inte riktigt trodde på det här med ledarskap i form av respekt ifrån hästen utan trivdes med att vara ett kliträd, hon kunde dock inte få sina hästar att följa sig om hon inte hade mat med sig... Vid ett tillfälle fick hon testa att be vår Fjarki (näst högst i rang i vår hage som inte gick att fånga i hagen när vi köpte honom för 4 år sedan) följa henne för att hon skulle se att det inte låg träning bakom att få hästen att följa människan utan mat eller grimskaft, utan en häst i harmoni med åsikten om att människan är en trovärdig ledare är vad som behövs . Tror ni hon lyckades? Titta här.

Ganti, som flyttade hem till oss för en vecka sedan, löslongerade Carmen igår för första gången hos oss. Han är en stolt och ranghög häst, men han är inte elak eller dum på något vis. Efter 30 minuter hade han inte skrivit på något kontrakt, men han började visa respekt genom att stanna och vända på hennes kroppsspråksdirektiv. Vi sitter inte på våra hästar innan de har skrivit under att de är trygga med oss som sin ledare och känner harmoni med oss. Här har ni lite bilder:

Om ni har några frågor är ni välkomna att höra av er.

Nu ska jag äta frukost innan duon dyker upp om tio minuter och efter det blir det bäbismys!

/Alexandra

Ebba tog bussen till stallet idag efter skolan. Hon fick frågan om vad hon ville göra och hon hade två önskemål, rida ut eller jobba vidare med DJ. "Kombo!" blev mitt svar. Här har ni lite bilder från Ebbas första uteritt på DJ! Det är en så otrolig känsla att se hur utbildningen går framåt, man kan inte annat än le när man hör "duktig pojke!" bakom sig efter att ha hört trav eller tölt-takt. Carmen följde med och fotade.

Imorgon ska vi provåka pappas nya bil in till stan och kolla in Hööks i Växjö, Ganti ska få lite utrustning. Sedan är tanken att vi ska hitta på något med honom för första gången sedan han kom hem hit. Han är nog sugen på jobb då han ständigt möter oss vid grinden. :)
Söndag blir det Duon i stallet (Kajsa har dragit ner på ridningen och är numera bara stallhjälp när hon känner för det) och efter det åker jag och hämtar hit Jennie och Liv (eventuellt även Sonny) för en stund med mys och mat. :)

Hoppas på en promenad runt Växjösjön med barnvagnsrally på måndag innan hemresan också. Som det ser ut idag lär väl bästa vännernas bäbisar vara i Anton och Emils åldrar (om inte äldre...) lagom tills jag ens får tänka tanken på bäbis... Men vad gör man inte för kärleken och allt som kommer i paket med honom... *suck*

/Alexandra

Ganti introduceras i grabbflocken.

Ack, som jag älskar livet med hästarna.

/Alexandra

Efter en trevlig dag hos Camilla med  familj på Gunnarsbo så fick vi med oss nya flockmedlemmen Ganti hem.

Tack till Ebba som varit med idag och hjälpt till där hon behövts, hoppas du hade en givande dag. :)

/Alexandra

GLÄDJEBESKED: Jag har fått jobb! Känns fantastiskt! Börjar jobba i slutet av april och jag ser fram emot det så mycket!

Just nu är jag hemma i småland och laddar mina totalt urladdade batterier, stannar hela nästa vecka. Har varit förkyld i cirkus två veckor nu och haft öroninflammation (för första gången i mitt liv, fascinerad!) i knappt en vecka. Den börjar lyckligtvis släppa i högerörat nu, så ska man prata med mig bör man alltså hålla sig på min högra sida. Vänsterörat är fortfarande väldigt nersatt... Grabbarna hade väldiga problem med att förstå att de var tvugna att skippa bäbismummlet och istället prata högt, klart och tydligt för att jag skulle höra dem nu senaste veckan. Bra övning för dem dock tror jag, då de kan prata riktigt ordentligt om de bara vill. De där små bonusmonstren har börjat värma upp sina egna små kryp-in i mitt hjärta, på gott och ont...

Jag har tur som har en sådan klippa här i småland som fyller hjärtat med total lycka och värme bara genom att finnas till. Om man aldrig har älskat en häst så kan man inte föreställa sig kärleken. Logi kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. Eftersom stallet inte blir byggt till det utlovade datumet så kommer mitt hjärtas prins troligen inte flytta med upp till östergötland dock när (om...) stallet blir klart, tyvärr. Detta eftersom han börjar bli till åren och vi inte vill utsätta honom för ett miljöombyte när han är mer eller mindre blind. Då har han det bättre i hagar och omgivningar som han känner sedan 8 år tillbaka... Mitt hjärta sörjer, men jag tänker inte vara självisk när det kommer till djurens välbefinnande. Visst är han vacker min gamle man som går på sitt 28:e år?

Bilder sen sommaren 2010    

Världens bästa Stina ska också få en guldstjärna som stått ut med mitt fullständigt osammanhängande babbel i telefon idag. Det krävs en bästa vän sedan lågstadiet för att hänga med i svängarna ibland. Tack! Det blev en "flashback" till grundskoleåren när telefonen visade Stinas hemnummer på displayen, precis som på den gamla goda tiden. Du är värd allt smör i småland och mer därtill! Vad vore livet utan sann vänskap?
Bästisar i Aten, Grekland, maj 2010. Foto: Lisa Lindström  

Imorgon händer något spännande! Efter morgonpasset i stallet så åker mamma, pappa, Ebba och jag för att hämta hem ett nytillskott till flocken! Jag kan knappt bärga mig!

/Alexandra

I början av februari skrev jag om en myskväll med bästa vännerna Stina och Jennie, och Jennies lilla familj. Jag lånade några bilder av Stina från den kvällen och från Jamies dop.

Som jag skrev då så gjorde vi sallad, med plocksaker som gick åt det grekiska hållet. Mums. Så enkelt och kravlöst men ändå så gott. Det fina med det här upplägget är att alla kan äta vad de känner för, ex så kunde Stina och Sonny äta sina oliver utan att Jennie och jag behövde plågas. ;)

Vi avslutade kvällen med att titta på film. Stina mös ner sig i soffan med guddottern sin, du har tur som troligen alltid kommer få ha henne nära. Charmtrollet, de kommer få vara på sin vakt när hon kommer upp i tonåren! ;) Jag älskar kemin mellan dem på den här bilden (som jag kan ta åt mig äran för), ögonkontakten ger en så djup härlig kontakt på något sätt.

Stinas så kallade New York bild har ni här nedan. Jag tycker dock att jag mest ser stressad ut. :P Och så sitter lille Lukas i bilen, mitt hjärta sörjer. Hursomhelst, det är den enda bilden som visar hur jag såg ut på Jamies dop, så den fick vara med. Här är vi dock påväg in till Jennie och familjen med gardiner och bäbiskläder innan vi körde vidare till dopet. (Jag vet att bilen är skitig, men så var jag den som kört längst också...)

Och så har vi en bild från Jamies dop. Det var så underbart att få vara med. Det känns som om det var igår vi gick på högstadiet ihop Madde, Stina och jag. Lite visste vi då hur livet skulle se ut idag, även om vi hade våra planer. Stina och jag började med att "göra bort oss" det första vi gjorde under cermonin. Det skulle sjungas psalm, Måne och sol, och då ska man stå upp, det står ju tydligt en stjärna i boken. Så vi flög upp och stämde in, ensamma. Men vi kunde ju inte gärna sätta oss ner igen och hålla tyst så där stod vi och såg dumma ut. Prästen måste väl åtminstonde gett oss en stjärna i kanten... Men så går det när man vuxit upp med att sjunga i kör, man kan sina kyrkregler. :P

Mysigt att Maddes alla tre syskon var faddrar (man ser inte lilla Nadia på bilden), det kändes så fint och kärleksfullt på något sätt.

Dopföljet vid välsignelsen

På mottagningen efter dopet golvade Madde både mig och Stina med sin omtanke. Hon hade inte bara gjort en egen smörgåstårta till oss (vi är båda vegetarianer, jag har så varit sedan år2000) som är fantastiskt i sig, utan hon hade dessutom tagit med te, grönt te dessutom, bara till oss då vi är de enda som inte är kaffedrickare. Gullungen! Då blir man så glad och älskar sina bästa vänner lite extra mycket. Det är en så enkel sak som så få bryr sig om att göra, så när någon väl visar den omtanken så blir man helt tårögd. Tack för en underbar tillställning Madde!

Japp, smålandsabstinens var det här ja.

/Alexandra

Det här är Hagsätter, även kallat torpet. Där det på den här bilden är grönt, torrt, fint gräs på gärdet är det nu lervällning...

Stellan har sagt till Anton att han inte får köra sin fyrhjuling på gärdena mer nu då det blir så lerigt, utan han får hålla sig där vi ser honom dvs på gårdsplanen. Om någon vuxen går med honom får han köra bort till torpet och vända. Jag följde med honom i tisdags och då bestämde han sig för att visst köra på gärdet. Först körde han fast i snöslask från vilket jag, med viss assistans av Emil, drog loss honom och maskinen ur med ett lasso av vattenslang som jag hittade i boden. Påväg därifrån och hem körde han sedan fast i leran, ordentligt. När han klev av för att putta på fyrhjulingen så fastnade han själv och började således att tjuta och tyckte väl att jag skulle trolla bort honom därifrån eller nåt. Jag traskade då ut i leran för att hjälpa till med fyrhjulingen och försökte peppa Anton till att faktiskt anstränga sig lite. Jag ringde Stellan och berättade vad som hänt men han var för långt bort för att vi skulle kunna stå och vänta på honom. Anton kom loss och ut på fast mark igen och jag slet och drog och släpade i den där eländiga fyrhjulingen. Efter en stund gav jag upp och på väg tillbaka till fast mark försvann mina ben ner till knäna och jag fick fiska tillbaka mina skor ur gyttjan en gång.. Vid det här laget var jag så lerig att jag bad Emil fiska upp mobilen ur min ficka och såg till att han ringde till Stellan och sa att vi lämnade kvar fyrhjulingen och gick hem. Bildkvalitén skylls på mobilen, med såhär såg jag ut när vi kom hem igen. Så badade vi barn, tvättade lerkläder och städade efter oss.
Efteråt inser jag nu varför det var så pass gyttjigt som det var och varför vi satt så fast och sjönk så pass djupt ibland, och tackar någon för att Anton inte sjönk värre än till anklarna. Vi stod nämligen på ett igengrävt dike vars "drenering" inte fungerar som den ska längre. Det hade ju vart just snyggt, begrava en unge som drunknat i ett gyttjedike...

Detta lilla "äventyr" har lett till att jag är fullständigt genomförkyld utan mycket till ork och med en jävlig slemhosta som kväver mig och får mig att klökas. Supermysigt. Jag har legat knall fall på soffan sedan i tisdags när Stellan kört barnen till skola/deras mamma. Idag kommer de dock igen och sover här tills imorgon. Det lär väl vara någon dagisbacill som brytit ut hos mig så ungarna är väl mer eller mindre imuna... Får se hur mycket hjälp jag får eller om det blir till att bita ihop.

Satt ute och beundrade snödropparna en stund igår, måste ju andas igenom lungorna lite ibland...

Och så följer jag hästarna och Trion via bilder på FB. Svartsjuk. Jag vill också rida mina hästar två dagar i veckan som de gör! Inte en dag var fjärde vecka... Det är något fel i den ekvationen...
Ebba och Harras, foto: Kajsa

/Alexandra

Jaha, jag har skrivit inlägg flera gånger som jag inte hunnit klart med av olika orsaker, oftast grabbarna som vill något, och så när man kommer tillbaka till datorn så har man blivit utloggad och inläggen är borta... Så nu får ni nöja er med något som jag ska försöka hålla till korta samandrag av helgen som varit.

Anton och Emil har invigt deras studsmatta som de är väldigt förtjusta i, den har varit center of attention sedan den kom upp mer eller mindre. Reglerna som de har fått är att de bara får hoppa en åt gången, för att det står så i instruktionerna och för att minska risken för skador, och den andre får då snällt sitta vid kanten och vänta på sin tur. När de blir överexalterade så följs dock inte reglerna, vilket bla resulterat i en krock och att Anton då rev Emil i pannan så han började blöda... Jag försökte då förklara för dem att det var centimetrar ifrån att Anton istället kunde ha rivit Emil i ögat som följaktligen kunde ha blivit en mycket värre skada än ett rivsår i pannan, och menade på att de väl nu kunde förstå varför vi satt upp regler gällande studsmattan. Men icke då, de bryter mot reglerna titt som tätt då de har väldigt svårt för att kommunnicera sinsemellan och bytas av på en trevligt sätt utan börjar istället jaga varande och puttas... Jag är trött på att behöva vara skiljedommare mellan två grabbar som är fullt kapabla till att prata och själva borde kunna komma överrens. Så det jobbar vi på nu, att prata snällt med varandra och komma överrens istället för att puttas och vara elaka när man inte får sin vilja fram...

I Fredags var jag som ni vet på intervju i Kolmården. Dagen började med att jag var dödstrött när klockan ringde kl 5, då jag vaknat till och från hela natten efter drömmar där jag kört vilse, kommit försent, glömt lämna av ungarna, ungarna sölat så vi aldrig kom iväg, bilen fastnat på gärdet så vi inte kunde åka (stod parkerad på gärdet för att det stod en maskin ivägen när vi kom hem på torsdagen) och att jag körde fast med bilen i ett dike påväg från gärdet... Ja, hjärnan min hade många varianter på hur jag inte skulle komma i tid till intervjun... Det hela gick dock bra, jag kom i tid, kom ihåg att lämna av barnen, bilen satt inte fast och E4 såg ut som den brukar och inte alls som en smal stig i skogen. Efter intervjun så hämtade jag upp barnen, redan kl 13 till Antons stora glädje, och så åkte vi in till Norrköping för att köpa lite tröjor till Emil som skjutit iväg på höjden. Vi hade en jättemysig dag som vi avslutade med att somna alla tre under en filt i soffan till filmen Ice age 2. Stellan väckte mig senare när han burit in grabbarna till deras sängar och menade på att jag minsann fick gå själv till min säng... ;)

På lördagen var det disco för dagis och så här snygger vart Emil som här solt visar upp sin disco outfit poserande på studsmattan där han fördrev tiden innan skjutsen kom. Superbra att han fick skjuts med kusin Vilma. :) 
 

Anton och jag blev hemma, syskonen fick följa med men när vi frågade Anton så ville han inte, även om han nu i efterhand hävdar att det ville han visst... Men så har han en förmåga att fila på sanningen till sin egen fördel och förstår inte varför jag inte går med på att han ändrar sin version hela tiden. Nåja...

Nu ska jag in till Norrköping och hämta upp fler FB-grupps fynd! Får se om jag får med mig Stellan, han har problem med röjsågen så kan hända att han behöver reservdelar till den. I eftermiddag kommer grabbarna igen och ska sova här då deras mor jobbar. Virrigt det där, men vill de ha det så så får de väl ha det så dårå.

Någon som har ett bra tips på ett mirakelmedel eller nån toppenmaskin som underlättar i städningen? Har aldrig satt min fot i ett hus som behöver städas så grundligt, stackars huset törstar efter lite kärlek och omtanke... Drömmer om en H2O mopp, men tror den är för bra för att vara sann, någon som vet? ;)

/Alexandra