Det här är Hagsätter, även kallat torpet. Där det på den här bilden är grönt, torrt, fint gräs på gärdet är det nu lervällning...

Stellan har sagt till Anton att han inte får köra sin fyrhjuling på gärdena mer nu då det blir så lerigt, utan han får hålla sig där vi ser honom dvs på gårdsplanen. Om någon vuxen går med honom får han köra bort till torpet och vända. Jag följde med honom i tisdags och då bestämde han sig för att visst köra på gärdet. Först körde han fast i snöslask från vilket jag, med viss assistans av Emil, drog loss honom och maskinen ur med ett lasso av vattenslang som jag hittade i boden. Påväg därifrån och hem körde han sedan fast i leran, ordentligt. När han klev av för att putta på fyrhjulingen så fastnade han själv och började således att tjuta och tyckte väl att jag skulle trolla bort honom därifrån eller nåt. Jag traskade då ut i leran för att hjälpa till med fyrhjulingen och försökte peppa Anton till att faktiskt anstränga sig lite. Jag ringde Stellan och berättade vad som hänt men han var för långt bort för att vi skulle kunna stå och vänta på honom. Anton kom loss och ut på fast mark igen och jag slet och drog och släpade i den där eländiga fyrhjulingen. Efter en stund gav jag upp och på väg tillbaka till fast mark försvann mina ben ner till knäna och jag fick fiska tillbaka mina skor ur gyttjan en gång.. Vid det här laget var jag så lerig att jag bad Emil fiska upp mobilen ur min ficka och såg till att han ringde till Stellan och sa att vi lämnade kvar fyrhjulingen och gick hem. Bildkvalitén skylls på mobilen, med såhär såg jag ut när vi kom hem igen. Så badade vi barn, tvättade lerkläder och städade efter oss.
Efteråt inser jag nu varför det var så pass gyttjigt som det var och varför vi satt så fast och sjönk så pass djupt ibland, och tackar någon för att Anton inte sjönk värre än till anklarna. Vi stod nämligen på ett igengrävt dike vars "drenering" inte fungerar som den ska längre. Det hade ju vart just snyggt, begrava en unge som drunknat i ett gyttjedike...

Detta lilla "äventyr" har lett till att jag är fullständigt genomförkyld utan mycket till ork och med en jävlig slemhosta som kväver mig och får mig att klökas. Supermysigt. Jag har legat knall fall på soffan sedan i tisdags när Stellan kört barnen till skola/deras mamma. Idag kommer de dock igen och sover här tills imorgon. Det lär väl vara någon dagisbacill som brytit ut hos mig så ungarna är väl mer eller mindre imuna... Får se hur mycket hjälp jag får eller om det blir till att bita ihop.

Satt ute och beundrade snödropparna en stund igår, måste ju andas igenom lungorna lite ibland...

Och så följer jag hästarna och Trion via bilder på FB. Svartsjuk. Jag vill också rida mina hästar två dagar i veckan som de gör! Inte en dag var fjärde vecka... Det är något fel i den ekvationen...
Ebba och Harras, foto: Kajsa

/Alexandra

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    /Alexandra

             Den 25 är det Aris tur   /Alexandra   ...

Åh, vad tiden går! Vädret har äntligen börjat stabilisera sig på plussidan, men det betyder också att mosquiton har fått börja jobba på högtryck och att vi ser fram emot promenader på betet flera gånger om dagen i jakt på de flughuvor Valdi roat sig ...

Bröderna V växer och frodas. Det är så roligt att följa deras utveckling, och se hur de växer in i sina egna personligheter och roller i flocken. Den 17/2 blir en stor dag i grabbarnas liv. Då blir det transportfärd för första gången, och det till hä...

Poff sa det, så var den över. Bara så där. Högsommaren kom utan förvarning i maj, och hösten med samma korta varsel första september. Mina squaschplantor tog frosten redan i aug, men de kämpar sig till ett andra liv nu när Brittsommaren hälsat på. Gu...