Igår spenderade jag mer eller mindre hela dagen i Linköping. Jag hade en relativt lång inköpslista på saker till vovve Lukas som jag kände att jag inte ville klara mig utan längre, och så skulle jag fixa arbetsbyxor åt Anton som växt ur sina, och titta på en ny vattenkran till tvättstugan då jag har tröttnat på att den nuvarande där enbart håller tätt med hjälp av en strumpa... Som för övrigt suttit där lite på gränsen till förlänge... Någon ny vattenkran hittade jag dock inte. Eller jo det gjorde jag men jag vart för snål och kunde inte bestämma mig för vilken jag isåfall skulle ha, och eftersom jag utan både mobil och sällskap inte hade någon att rådfråga så gav jag upp. Velade fram och tillbaka mellan den billigaste som såg ut som alla andra vanliga vattenkranar ni vet och en sån där välvd vattenkran, lite nyare modell ni vet... Problemet med den var att det var tvåhandsfattning som dessutom var lite old-school "snurra och vrida" och då tänker jag att mamma med hennes onda leder inte hade tyckt om den och så kan jag ju inte ha det! Även om hon bor 30 mil bort... Men man vet ju aldrig! :P

Och så var det ju fettisdagen igår också och dagen till ära var det faktiskt Stellan som gjorde semlor. Bullarna hade jag gjort i förväg så dem behövde han bara tina, men han vispade grädde själv och gjorde egen mandelmassa med viss vägledning. Varför låter det i regel som att man pratar om barns framgångar i köket fast man skriver om män..? ;) "Jippi! Han vispade grädde helt själv!" liksom... Nåja...

Imponerat på sambon har jag också lyckats med de senaste två dagarna. Han behövde hjälp med att bända på snökedjorna på traktorn och då ville ha   n att jag skulle stå med ett spett och bända omkring på kedjorna... Det lyckades jag inge vidare med och tyckte att jag kunde få ta hans uppgift: att hålla upp och dra i kroken som skulle runt och igenom för att kunna låsas (förstår om ni inte förstår vad jag menar men det var den bästa förklaringen jag fick ihop). Men icke sa nicke det skulle jag inte orka sa han... Men när han väl tröttnat på att jag och spettet inte kom överrens så fick jag prova varpå jag fick kommentaren: "nämen du är ju stark ju!" Tack för förolämpningen, jag är ju hästtjej! Hästtjejer blir starka och självständiga eftersom det inte är coolt nog för killar att pyssla med hästar så man måste göra allt grovjobbet själv! Nu vet han åtminstonde bättre tills nästa gång ;)

Idag fick jag t.o.m välja arbetsuppgift, i sandspridaren eller under den. Tur för honom att jag valde i den, för han hade då baske mig inte fått plats! Och inte hade han varit vig nog till att åla omkring i den heller...

Idag har jag varit på AF och samtalat med den trevligaste handläggaren jag någonsin haft. Massor med bra jobb finns det att söka också, synd bara att de inte begriper att konkurrensen är gastronomisk... Hann med en sväng i diverse affärer också när man ändå var i staden... Säljaren på jysk lyckades lura på mig stolsdynor, bara för att Stellan tyckt vi skulle skaffa och priset var bra... Dessvärre är det på mitt städschema de faller, får se hur länge de får vara fina!

Undra jag hur många som orkar läsa sig hela vägen igenom ett sådant här lite torrt inlägg. Trevlig kväll på er hursomhelst. Nu ska jag gå och ta tag i middagsmaten inna jag svälter ihjäl, orkar inte vänta på Stellan längre.

För ett år sedan, Carmen och Stella barbacka.

/Alexandra

Carmen och Harras, löslongering

https://www.facebook.com/#!/photo.php?v=10150113654624440&set=t.773514439&type=2&theater

Naturligtvis dog batteriet även i Stellans mobil när vi var och åkte skridskor med grabbarna förra helgen, så blev bara en bild tagen och den på Anton.  Tyvärr har jag inte hunnit ha tassarna på Stellans mobil länge nog för att se om jag kan få över bilder från den till datorn på något sätt, men ska försöka lösa det. Min mobil är död, har varit död hela veckan och kommer fortsätta vara det tills jag kommer ner till småland v.9 då laddaren här uppe har kommit bort. Så ni vet varför jag inte svarar om någon försökt få kontakt med mig via den...

Skridskor var en hit hos båda grabbarna och roligt nog lyckades även jag få ner fötterna i dem så de fick se hur det ska gå till! ;) De går att ställa om från 32-35 nämligen, så vi räknar med att åtminstonde Emil ska kunna ha dem även nästa säsong. Jag kände mig inte riktigt hemma i deras "kill-skridskor" dock, saknade taggarna samtidigt som jag fick en uppfattning om hur "ringrostig" jag är :P Man måste åka oftare, om inte annat så för att behålla sitt självförtroende och våga lita på att man kan!

1999: Lisa, Jörgen och jag

Vovven Lukas är fortfarande hos oss och vi hoppas på att han "hittat hem" här hos oss efter alldeles för många flyttningar under hans 3 år i livet. Vi presenterade honom för barnen som en hund som vi skulle passa över helgen för att de med öppet sinne skulle kunna ta honom till sig men ändå inte bli besvikna ifall vi hade kännt att Lukas inte fungerat hos oss. När de skulle åka till skolan i måndags sa dock Emil hur mycket han tyckte om Lukas och då passade jag på att fråga om han tyckte så mycket om honom att de skulle vilja att Lukas fanns kvar här hos oss när de kommer tillbaka, och det ville både Anton och Emil bestämt. Anton tyckte att det bästa med Lukas är att han håller honom sällskap när han mockar kattlådan, charmigt ;)
Barnens välbefinnande finns det många olika synsättsvarianter på och jag har mycket att säga om saken, men tänker inte så göra offentligt än. Den enda meningen jag tänker bjuda på är: Ibland undrar jag om jag står där och slår pannan blodig mot en vägg som vägrar rubba sig helt i onödan.

Nu över lovet är grabbarna med sina farföräldrar i Norrland, och hu som de har längtat! Både Stellan och jag känner oss dock lite sorgsna över att vi inte kommer ha yrvädren här mer än en kväll på tre veckor, och det är inte säkert det heller. Vi avslutade sista veckan de var hos oss med en bio då Anton uttryckt en önskan över att få se Mästerkatten. Godis fick de också, fast det var söndag vilket Emil tyckte var hur toppen som helst... Vi kallade det dock Alla hjärtans dag-mys, och då får man ju självklart äta lite godis. :) Utflykten var tänkt som en överraskning, vilket dock gick om intet men jag ska inte gå in närmare på det...

Igår var Stellan och jag inne och handlade lite innan mello, han hade tröttnat på att jag "kokade soppa på en spik" varje dag för att jag är för snål för att köra in till Söderköping så fort det är något. Så vi slog på stort och åkte in till Norrköping och handlade då jag fått hem ett kort om en gratis prinsesstårta som inflyttningspresent från ica. Trevligt att affärerna noterar inflyttningen och bjuder på fika, vi får dock försöka ragga upp fikagäster för jag låter inte Stellan smälla i sig en hel 8bitars ensam även om han hävdar att han fixar det själv ;)

I övrigt jobbar jag på att få gubben att inse att han måste ha lite tid till att vara hemma och dona med sånt som jag och ungarna tycker är roligt att få gjort också, och inte bara vara iväg och jobba 24/7 7 dagar i veckan. Vet inte om det tagit skruv, men ingår kom vi ett steg längre i stallarbetet och idag pratar han om att fortsätta med röjningen runt huset. Vid morgonkaffet pratade han även om planering av det trädgårdsarbetet jag vill ha gjort istället för det sedvanliga kossesnacket! Undrar om det är mitt tjat eller om han gått och blivit sjuk... Jag smider på så fort som bara möjligt medans järnet är varmt iallafall! ;)

/Alexandra

Stellan har efterlyst kaffebröd ett tag nu. Det är inget som jag är van vid, mer än från väldigt tidig ålder när vår bio.farmor trökade i oss sådant, så det är inget som jag prioriterat om vi så säger. I torsdags bestämde jag mig dock för att det var dags då jag fått låna mammas monstermaskin så jag skulle slippa knåda eländet för hand. Mamma föreslog att jag skulle lämna locket på under jäsningstiden, bra eller dåligt tvistar de lärde om... :P

På det här viset stannade ju degen i bunken, hade jag haft en bakduk över så hade jag väl haft deg över både bänk, maskin och golv...

Goda blev de iallafall, "luftiga" som Stellan sa. Den traditionella kanelbullen vann över mina experiment äppelmosbullar, men det blev väldigt gott det också. Måste lära mig att sluta experimetera när jag fått en specifik önskan, då hamnar experimenten automatiskt i underläge. :P

Igår kom hunden Lukas hit på besök för helgen. En trevlig vovve som hållt mig sällskap på promenader och som vi busat med i snön. Emil har testat att gå med honom i koppel och busat med en av leksakerna Lukas hade med sig. Skönt att se att han funkar (nästan) lika bra med barn, kommandot "loss" funkar lika bra för Emil som för mig vilket känns väldigt bra.

Igår kväll var Lukas trötter och låg mellan grabbarnas fotöljer under myskvällen. Imorse hittade jag Lukas i kojan under Emils säng, även om vi sagt att barnens dörrar ska vara stängda så inte leksakerna får fötter... Emil var dock strålande glad och klagade inte alls på att vovven var i hans rum. :P  Allt som allt fungerar allt bra, Lukas är nyfiken på barna och grabbarna är tillfreds med att ha honom i huset. Emil dock mer exalterad än Anton.
 

Nu har vi precis ätit varma mackor med tacofärsen som blev över efter tacosen igår.

"Sånna här mackor vill jag ha varje dag!" Vart betyget.

Nu ska vi "bylta på oss" och åka till Antons skola för att åka skridskor, Emil återigen väldigt exalterad då han för första gången ska få testa på att åka skridskor. :)

Ikväll blir det "bladetorer"(Gladiatorerna) med melodifestivalen i pauserna och chips med dipp. Ser fram emot myskväll.

/Alexandra

Veckan på hemmaplan har varit härlig, trots kolikpromenader och mängder av hinkar med vatten som jag burit i alla dess minusgrader som varit. Samlade energi med bästa vännerna Stina och Jennie, samt Jennies lilla familj. :) Vi gjorde sallad med en massa goda plocksaker och turades om att gosa med Liv. Jag hoppas på att Stina lägger ut de få bilder som togs under kvällen på facebook snart.
Veckan avslutades med att Trion var i stallet. Ebba och jag jobbade med DJ, som gör framsteg. :)

Ebba och DJ:
 

Igår hämtade vi upp grabbarna när Anton slutat skolan, vi skulle in och handla, Stellan hade ett ärende till banken och så skulle vi hämta upp någon reservdel till traktorn. Det slutade med att vi fick åka in till Norrköping och jaga skridskor och lämplig hjälm för att det visade sig att Anton skulle ha skridskor med sig till en utedag... Stellan vart lite sur och tycker det är märkligt att man nu förtiden bara utgår ifrån att alla barn har sådant som skridskor, och jag kan förstå hans irritation. Något som irriterar mig är att information från frita/dagis inte kommer hem hit som den ska/borde. Idag skulle tydligen Emil haft massäck med sig för en utedag på dagis, men det hade inte Stellan en aning om och därmed inte jag heller. Dessutom kan jag tycka att det är lite märkligt att de ibland ska ha med sig egen massäck och ibland fixar frita/dagis med det, det blir lite förvirrande.

Emil blev målad till pirat av gymnasieelever som stod i Hageby och gjorde ansiktsmålningar. Mitt i skridsko-shoppingen tog vi oss en välförtjänt fikapaus. Stellan, jag och Anton åt varsin semla och Emil åt en chokladboll, pirater äter visst bara chokladbollar förstår ni...
Så här såg han ut piraten Emil:
  

Skridskorna blev en hit. Emil åkte med Stellan till kossorna och Anton slog sig ner i allrummet med tv-spelet, med skridskor och hjälm på. ;) De åkte inte av innan det var dags för bad och nattningsrutinen, även om han för en stund insisterade på att få sova med dem på sig... :P
 
(ursäkta röran, men det tar ett tag att komma ikapp när mössen dansat på bordet en hel vecka;) ) 

Det ska bli intressant att se ikväll om skridskorna fortfarande är omtyckta eller om han tappat tycke för dem.. Jag hoppas dock att han lär sig snabbt (han har aldrig åkt skridskor förr!) och tycker det är roligt, med tanke på hur ivrig han var igår.

Idag ska Anton till tandläkaren efter skolan och sedan får vi se vad som händer.

/Alexandra

Tack för idag tjejer! En dag med välbehövligt gammalt hederligt TJEJSNACK! :D Och lite bebisgos också förstås med Liv, som växt så det knakat sedan jag såg henne sist! Tog inga nya bilder för det tänkte jag inte på, men får förhoppningsvis en ny chans imorgon! :) Jag har lovat bort mitt mobila bredband till Jennie m.fam tills deras anslutning kommit i ordning efter flytten, så det ska jag leverera imorgon. Förhoppningsvis hinner Stina imorgon också, men hennes schema är också lite fullt eftersom hon till vardags bor och pluggar i Lund... Tur kanske att Jennie flyttat "hem" igen så vi har någonstans att sammanstråla... :P

Bara för att vi pratade om bilden idag så kommer den här också,

Stina, Jennie

och jag

Bilden är tagen när vi var i England med Dädesjö ungdomskör 2005. 15år unga är vi alltså här.
Som sagt, tänk va mycket vi varit med om tillsammans! :)

"Gammal kärlek rostar aldrig" sägs det ju, och jag tror det gäller vänskap också.

Nu i kväll blir det melodifestivalen med mor och far. Stina och jag stannade till på ica i Rottne innan vi körde hem så det blir lite nyttigt tilltugg också. Gurka, blomkål och två färskostdippar. ;)

/Alexandra

Varför saknar man alltid dem som är längst bort mest?
Jag tror att det hänger på att man ska lära sig uppskattning, för saknar man aldrig någon så har man inte heller vett att verkligen UPPSKATTA tiden man väl har med dem. Problemet i den ekvationen är bara att jag saknar folk 24/7 men har bara mobilen/nätet att förlita mig på eftersom jag valt att flytta 30 mil från alla nära och kära. Klokt, väldigt klokt!

Ännu ett problem är att jag skämmer bort alla med att vara här nere och ränna minst en vecka/månad, så de hinner inte sakna mig lika mycket som jag har saknat dem eftersom de har andra nära och kära här nere som fyller upp deras behov av vänner och socialt umgänge även när inte jag är här... Och då känner man sig påflugen och lite smått efterhängsen och jobbig när man nästintill tjatar sig till att träffas. Då har jag en tendens att tjura ihop och bara strunta i allt och alla och tycka VÄLDIGT synd om mig själv en dag eller så, för att sedan studsa tillbaka och fortsätta jaga och tjata... De enda som man inte behöver tjata på är mamma och pappa... :P

Är det inte så att de flesta vänner man har får man i skolan? Så hur sjutton ska man gå tillväga som arbetslös vuxen? Jag menar mitt sociala nätverk består huvudsakligen av städredskap samt en 7- och en 5 -åring... Om man har tur så dyker det upp en 30-åring med huvudet fullt av kossor till middagen också, men lagom tills han har pratat färdigt om kossorna och det blir min eller barnens tur att prata eller berätta om något så är middagen uppäten och "kossemannen" redan iväg på nya äventyr... Så då sitter vi där igen, barnen och jag, och stirrar på varandra... Så blir det i vanlig ordning en film nermysta i soffan, om vi inte har energi till något pysselprojekt, och sedan högläsning innan sovdax och med lite tur så har barnens pappa hunnit in innan de somnat...
Men jag har sagt till mig själv att jag ska leta reda på någon danskurs eller liknande någongång när jag får tid (troligen aldrig med andra ord) för att bredda mitt sociala nätverk lite! Ett jobb hade inte heller varit fel av många skäl, men inte minst ur den sociala synvinkeln!

Jag har förövrigt kommit ett steg närmre anställning i den längsta rekryteringsprocessen jag någonsin varit med om, nästa gång jag ska förvänta mig att höra något från dem är i vecka 10! Förväntar de sig att man ska tacka nej till alla eventuella jobberbjudande under tiden? Jag VILL HA det här jobbet, även om det skulle innebära att pendla till kolmården, men kan man verkligen tacka nej till andra jobb undertiden? Det kan ju hända att jag inte får jobbet i kolmården och vad katten ska jag göra då om jag tackat nej till andra platser? Nu slutar vi tänka på det, för det lär inte hända! :P

Härliga tider, försommaren 2011. Luke, Lisa och jag. Ren lycka med människor som respekterar dig för den du är.

Idag kommer förhoppningsvis bli en bra dag. Runt 10.30 kommer Stina och plockar upp mig så styr vi kosan mot Rottne och Jennie med familj för en stund.

/Alexandra

Idag fyller vår kusin Moa 14 år, hurra hurra hurra!

Jag satt och bläddrade bland bilder och fastnade för denna, här var hon 6 år gammal. Sötnosen.
  
Jag höll mig till bilder från när hon var liten, då det var då vi kände henne som bäst.
Bild 1: Skridskoåkning i ishall, här var hon knappt 3 år.
Bild 2: Födelsedagsfirande.
Bild 3: Moas 5-årskalas.
Bild 4 & 5: Bad vid serapsbadet, Moa 5 år & Michelle 4 år.
Bild 6: Moa 8 år med sin gudmor Carmen.
     
     
Som den tonåring hon är idag hade hon säkert tyckt att detta är JÄTTEPINSAMT och DUMMA LALLA, men jag sitter här och blir sentimental och saknar dem alla så tårarna rinner och då blir det så här. Älskade ni, jag hoppas att ni i era hjärtan vet att vi älskar er och finns här för er närhelst ni behöver oss. Vi längtar efter er och tänker på er ofta.

Jag minns Moas favoritprogram när hon var liten, Nalle har ett stort blått hus. Så när grabbarna satt och tittade på barnprogrammen häromveckan och jag fick höra denna låten kom minnen och tårar smygande där jag stod och donade i köket. Förr i tiden satt jag och Lisa i soffan med Moa (och sedan även hennes syskon) emellan oss och sjöng med i låtarna, och Lisa fick Moa att kikna av skratt när hon imiterade Trixie... Det var tider det.

Jag sjunger för dig här då jag inte kommer få möjligheten att sjunga för dig i verkligheten.

Ja må du leva, ja må du leva, ja må du leva uti hundrade år!

Ja visst ska du leva, ja visst ska du leva, ja visst ska du leva uti hundrade år!

Jag önskar dig en härlig dag med nära och kära, jag hoppas att du trivs och känner dig tillfreds med livet (känner mig som mormor nu men det kan inte hjälpas) och att du har modet att våga vara dig själv, den härliga, sprudlande glada tjej som du var när du  var liten.   

/Alexandra