Igår var det avelsvisning i Vaggeryd. Efteråt var det avelsmöte. Jag vet dock inte om jag vill kalla det för möte, snarare information eller föreläsning. Jag kände inte att de som ställde frågor eller kom med synpunkter blev annat än idiotförklarade, eller också förstod inte ”höjdarna” vad de vanliga avlarna frågade eller vad de syftade på. Jag brydde mig inte om att komma med några inlägg just för att jag inte kände att de lyssnades på eller funderades över alls, utan bara talades ner och misstolkades.

Jag är helt övertygad om att detta med att släppa aveln fri inte kommer göra annat än ställa till det, big time. Det klagades på att för få ston kommer till bedömning i förhållande till hur många som föds varje år. Det kommer ju säkert bli bättre när det kommer finnas ännu fler…
Men varför visas det få ston då? Ja, det kan man ju fråga sig. Jag vet bara varför inte vi visat våra. Mamma lämnade för många år sedan ett sto i topp kondition till en tränare för träning i en månad, för att denne sedan skulle visa henne. På visningsdagen sitter tränaren upp i stallgången och rider rakt ut på banan framför domarna för bedömning. Ingen uppvärmning, ingenting. Han red sönder vårt sto.
Prata med vem du vill, alla har någon erfarenhet eller en bekant med erfarenhet av en häst som skickats på träning för att komma hem sönderriden. Fördärvad för all framtid.
Hur roligt är det när man utan problem redan då spenderat minst 80 000kr (betäckning, foder, träning, försäkring, vaccinationer, hovslagare mm) på individen? Din avkomma som så mycket tid, energi, planering och kärlek har lagts på. För vad?

Jag förstår inte varför det inte kan vara en öppnare kommunikation mellan uppfödare, ägare och tränare. Varför kan inte tränaren tala om för ägaren att det exempelvis inte ”klickar” mellan sig och dennes häst, istället för att envetet fortsätta och sedermera förstöra hästen? Alla människor funkar inte med alla hästar, så är det och så kommer alltid att vara. Men man behöver inte vara en sämre ryttare där av snarare, i min mening, en bättre sådan när man har den förmågan att känna när det inte fungerar.

Det finns inget som gör så ont i hjärtat som att se en häst som så totalt tappat förtroendet för allt vad människor heter. Framför allt inte när det är din häst, din häst som du inte känner igen, din häst som är förstörd. För alltid.

Jag tror inte alls på utskottets nya idéer och ändrade regler.
En synvinkel som kom upp igår var hur man som säljare på ett enkelt sätt ska kunna förklara för en mindre kunnig det speciella med hästen nu när det inte längre finns någon 1:a och 2:a klass längre. Att hästen är bedömd behöver ju inte betyda att hästen är bra, eller bättre än andra… Denna synvinkel hade dock väldigt många svårt att förstå, eller också var det ingen annan som hade pondus nog att utrycka sin åsikt i frågan. Som jag exempelvis. Jag kände inte att jag hängde med tillräckligt i hans statistik för att komma med ett inlägg. Jag tyckte statistiken var fyrkantig och saknade många betydelsefulla och intressanta aspekter. Jag kände i korta ordalag att avelsmötet blev lite diktaturliknande.  

Jag kände inte alls för att fortsätta med islandshästsavel under bilfärden hem igår. Som tur var kom jag hem till våra underbara hästar som fick mina tankar på rätt köl igen.

/Alexandra

Djarfur, första dagen på sommarbetet. MAFFIG var ordet.

Född -05, e: Ari fårn Alvargården.

Igår fyllde mamma år, Grattis!   

Dagen hennes blev dock inte jättelyckad. Jag ringde hem vid lunchtid och då står hon i stallet med veterinären och Fjarki med kolikkänning..

Idag verkar han inte särskilt påverkad, men vi ropar inte "hej" än.

Sist vi hade kolik var med Trausti. År 2007 för att vara exakt. Det var dock inte kolik, utan en mage full av cancer. Han lämnade oss den kvällen, väldigt hastigt och lustigt. De enda symptomet han visat var att han inte druckit lika mycket vatten som han brukat under en tid. Saknaden efter dessa gamla guldklimpar kommer nog aldrig bli mindre.

Någon som ska till hingstvisningen i Vaggeryd imorgon? :)

/Alexandra

För ett par dagar sedan fick jag bevittna ett underligt fenomen. Framför mig rider tre personer sina hästar efter att ha genomfört en uppvisning. Två av dessa personer rider med hänsyn till de andra på banan, fokuserar på sina hästar och ingen kan tro att dessa två inte ridit särskilt länge. Den tredje personen däremot, sitter på en före detta tävlingshäst som var värd massor innan en skada som nu inte markeras alls och har så inte gjort på över ett år. Denna tredje person har längre erfarenhet av hästar, har till och med tävlat tidigare. Denna person tycks nu ha glömmt bort allt den lärt sig och rider inte överhuvudtaget, utan låter hästen rusa omkring på banan helt ur form i grisepass och upprepar ständigt orden ”Lyssna på mig… lyssna på mig”. Man hör dennes instruktör stå och ropa till henne att samla hästen, ”halvhalt! Gör halvhalter!” Jag hör hur tonen i instruktörens röst blir mer och mer förbannad. Den tredje ryttaren tycks dock inte ta till sig vad instruktören säger utan fortsätter bara runt banan i ett hissnande tempo. Till sist släpper instruktören ut den minst rutinerade ryttaren från banan, och jag förstår att det måste vara för att denne ryttare sett väldigt spänd och obekväm ut nu en tid och mest stått stilla för att inte vara i vägen för den tredje ryttaren…

Så ställer jag mig frågan, vad sjutton var det som hände?
Varför skämma ut sig själv på det sättet? Kan tanken ha varit att ”Jag har längre erfarenhet än de andra ryttarna, jag tror inte ens att de har ökat tempot någon gång. Om jag rider riktigt fort måste de tro att jag är hur bra som helst!?” Och så bara ignorerat det faktum att hästen kunde gått sönder, skadan kunde gått upp, under tiden som ryttaren ”glänste” framför de övriga?

Chockad är det enda ordet jag kan använda för hur jag kände mig. Chockad och den lilla respekt som jag hade för den ryttaren försvann, tävlingsmeriter jo visst. Men sunt förnuft och känsla för hästen? Nix.

Grattis Lisa på 18-årsdagen!   

/Alexandra

Medryttarna Jenny och Ebba var här idag. Måste få skryta lite med hur duktiga de har blivit! Alltid lika roligt. :)
Efter ridningen putsade vi lite sadlar och träns, sedan fick hästarna visa upp sig när vi släppte ut dem på bete. Vi fick vårt tidiga betesläpp som vi hoppats på. Dock kommer vi valla dem till vinterhagen för nätterna under någon vecka eller så för att inte få ett för kraftigt foderbyte.

Här är ett par bilder på åringen, Pontíac från Degerö. Snygging!

Vi får väl se vad det blir av honom...   

Nu ska vi ut och valla hästarna till vinterhagen, och sedan ska pappa Jörgen och jag starta ett litet projekt...

/Alexandra  

"Sköna maj välkommen..." Nu är det snart sommar! Träden började skifta i grönt här i Växjö-trakten igår. Ljuvligt!

Påskriset har åkt ner och ersatts av penséer, Maxx hade lite invändningar mot bytet tycktes det då Lisa hittade honom protesterande mitt i ett av risen...

Hönsen har sedan ett tag tillbaka bott i sin sommarbur. De börjar bli till åren nu hönsen. Ariel, gul närmast på bilden som tittar in i kameran, fyller 14 år i år... Här sitter de och solar.

http://www.youtube.com/watch?v=0Zbj4fLsF6w

Här finner ni filmen med vår töltande arabkorsning, som lovat.

/Alexandra