Idag var mamma och jag i stan, jag skulle köpa kompletterings doppresent till Maddes lille Jamie. Vi började med att plocka upp morfars syster Marianne och så började vi traska i leksaks- och barnaffärer. Avslutade med middag på Grand Samarkand, som idag vart en total besvikelse tyvärr. Vad tråkigt det är att betala för "mindre god"(äcklig) mat, även om man blir bjuden av mor sin som jag blev idag.

Det är svårt det där med presenter när man inte har en aning om vad de kan tänkas vilja ha. Jag hade fått ett direktiv: "Något som låter går alltid hem!". Mhm, men jag vill inte att Madde och Freddie avskyr mig om ett par månader om Jamie väsnas dag ut och dag in med doppresenten från mig... ;) Blev en kompromiss som det finns en tanke bakom, och det var gammelfaster som valde.

Nåväl, det viktigaste är ju inte vad man ger bort, utan det faktum att man är där, bryr sig om och fortsätter finnas där.

För vad vore livet utan någon att hålla i handen när vinden blåser, utan någon att dela glädje och sorg med eller utan någon att få älska och bli älskad av?

Ibland blir man förvånad över vilka som bryr sig och inte, framförallt när det är den man minst anade ur vänskapskretsen som bryr sig mest.

Denna låten har rullat i mitt huvud hela dagen, och jag blir inte av med den.
 

/Alexandra